Man har inte behövt flytta några hus för att skapa ett ”Gamla Vimmerby”. Husen står där de står på Storgatan och många är unika i landet. Bara ett stycke från Grankvistgården ligger den nästan samtidiga Tenngjutaregården, som väcktes ur sin 200-åriga sömn 1964. I både fallen var det guldsmed Beyron Milton som spelade prinsens roll och makarna Thyra och Beyron Milton har under de år som gått sedan Vimmerby fick sin ”lidnerska knäpp”, med stort intresse följt upprustningen av Storgatans kulturhistoriska bebyggelse. Som riksantikvariens ombud i Vimmerby var Beyron Milton alltid först på plats när nya fynd gjordes och tack vare hans grundliga kunskaper i stillära har mycket räddats åt eftervärlden. Gården, som fått sitt namn efter tenngjutarna Gudmund Östling och Zadek Bergenholzt, har en lång historia och upplevt sin verkliga storhetstid på 1700-talet.

I motsats till Grankvistgården vet man både namnet på konstnären och årtalet då han på tenngjutare Östlings uppdrag dekorerade tak och väggar för att göra huset till en ståndsmässig bostad. Över dörren till köket, som ännu har kvar sin ursprungliga ”tittglugg”, står förutom ett bibelcitat också följande: ”Målat av Joh Lundgren Olofsson den 27 oktober 1767”. Tenngjutaregården, som 1964 såg hopplöst förfallen ut, har idag återfått sin ursprungliga prägel av borgaregård från 1700-talet. Förutom tak- och väggmålningarna finns åtskilliga inredningssnickerier från husets storhetstid – bl a har ytterdörrarna mot Storgatan kvar sina gamla beslag.