Text: Jens Andersen. Foto. Karin Alfredsson
”O barndomsfrid i No-o-orden!”, skrålar femåriga Lisabeth i Astrid Lindgrens bok om Madicken. Tillsammans med storasyster Madicken sitter hon i släden i snöyran på väg hem till mamma och pappa på Junibacken efter de båda flickornas farliga utflykt på åns blanka, mörka is.
Alla vi som bor i det fredliga Norden borde varje dag sjunga lika högt och glatt som Lisabeth. Tänk att kunna röra sig fritt över varandras landsgränser utan att känna sig främmande eller oönskad. Vi arbetar, bildar familj, hyr eller köper hus i våra grannländer som aldrig förr. Utåt är vi nog svenskar, norrmän, danskar, finländare och islänningar, men innerst inne – tror jag – också stolta över vår skandinaviska samhörighet, som vilar på en livssyn och känsla för naturen med rötter i årstidernas gång på norra halvklotet. Alla går vi genom den långa, mörka vintern, den fantastiskt färgglada våren och den korta, varma sommaren med ljusa nätter på sjö och hav, i fjällen, på åkrar och ängar, i skogar och städer.
Genom Astrid Lindgrens böcker upplever vi detta nordiska kulturarv intensivt. Det är något som Pippi Långstrump och barnen i Bullerbyn, Rasmus och Madicken, Emil, Bröderna Lejonhjärta, Ronja och Birk har utstrålat i över ett halvt århundrade och det levandegörs år efter år i Vimmerby. Inte bara genom alla duktiga, energiska skådespelare i Astrid Lindgrens Värld, utan också genom den unika museimiljön på Astrid Lindgrens Näs, och på de gamla gatorna kring torget i Vimmerby, där Astrid Lindgren som barn köpte godis och gick på marknad och som ung dansade på Stadshotellet och arbetade som journalistelev runt hörnet på Storgatan. Under sommaren i Vimmerby får besökande barnfamiljer från hela Europa en inblick i nordisk mentalitet, livsstil och umgängesformer. Ett kulturarv som grundar sig på en förståelse för barnens och barndomens betydelse, som resten av världen avundas oss och gärna skulle dela med oss, om de kunnat. För om det är något som hela jordens vuxna befolkning har gemensamt – oavsett politiska och religiösa övertygelser – så är det att vi alla var barn en gång, och har en smula av detta barn inom oss resten av livet.
Få författare på jorden har påmint oss så starkt och utförligt om detta som Astrid Lindgren. Hon var själv barn och ung flicka i Vimmerby för 100 år sedan. Växte upp på gården Näs där föräldrarna, Hanne och Samuel August skapade ett hem för sina fyra barn, som vilade på kärlek, respekt och tolerans. Och innanför dessa fasta, trygga ramar hade Astrid, Gunnar, Stina och Ingegerd oceaner av tid att leka och fantisera när dagens plikter var överstökade. Resten av sitt liv kunde Astrid Lindgren leva på det lyckliga minnet av barndomen på Näs. Inte minst i hennes svåra och mörka stunder som vuxen. Det goda, varma minnet av Småland blev en outtömlig källa i ett författarskap som har översatts till så många språk att det för länge sedan blivit världsomspännande. Mycket bättre än även de tjockaste och smartaste böckerna om barnuppfostran lär oss Pippi, barnen i Bullerbyn, Mio, Rasmus, Madicken, Emil, Jonathan, Skorpan, Ronja och Birk, hur man umgås med varandra som människor, och vad det goda, fredliga livet hela tiden ska vila på.
Därför läser vi nordbor fortfarande Astrid Lindgren och delar henne med resten av världen. Och därför vallfärdar generation efter generation av barn och föräldrar till Vimmerby. Nordens navel.
