Astrid Lindgren

1907-2002

En del människor tror man ska leva för evigt. Man kan inte tänka sig dagen när de inte längre finns. Astrid var en sådan människa. Men det är så sant som Lovis säger till Mattis när Skalle-pär är borta:Ingen får leva för evigt. -Ja, Hon fattas oss.

Astrid Lindgren föddes på gården Näs i Vimmerby, den 14 november 1907. Astrid hade tre syskon. En bror, Gunnar, som var knappt ett år äldre och två småsystrar Stina och Ingegärd, som var några år yngre. Astrids pappa, Samuel August, var bonde. Astrids mamma hette Hanna. Kanske något av det viktigaste med Astrids lyckliga barndom var att föräldrarna älskade varandra så mycket. Samuel var bara 13 år, när han såg Hanna första gången, och han blev kär för resten av livet. Astrid säger att det var så tryggt med dem , de brydde sig så mycket om varann och fanns hela tiden där, när de behövdes.

Pappan var något alldeles speciellt. Han var inte bara en varm och god människa som var omtyckt av alla. Han var dessutom så lycklig tillsammans med sin Hanna. Att få leva nära en människa som är så full av värme och glädje - det kan ge ett barn en grundkänsla av att livet är så där lyckligt. Det är just precis det Astrid Lindgren visar i nästan alla sina böcker.

Astrid Lindgren hämtar nästan all sin berättarlust och sin glädje i sin barndom. På den tiden fanns det ju ingen TV och radio, man umgicks med roliga människor som bodde runt om i trakten. Det är i Vimmerby hon har hämtat mycket av sin inspiration. Det är här konstapel Björk patrullerar på sommardåsiga gator i Mästerdetektiven Blomkvist. Det är här Madicken och Alva går och handlar. Det är här Pippi Långstrump går runt i affärer med sin stora väska full med guldpengar. Det är hit Emil åker in på marknad och skaffar sig en häst. Det är här Röda och Vita Rosen utkämpar sina fejder. I bok efter bok har Astrid Lindgren tänkt på den här trivsamma staden med alla de små trähusen, de backiga gränderna och kullerstensgatorna. Och det märks i hennes böcker hur mycket hon tycker om den. Så fort hon börjar beskriva de små backiga gränderna blir det en speciell stämning i hennes böcker.

Som flicka var hon väldigt livlig och påhittig, säger de som kände Astrid från den tiden. Det var roligt att leka med henne för hon hittade alltid på lekar. En av hennes bästa vänner var Ann-Marie. Hon kallades Madicken av vännerna.Ann-Marie beskriver Astrid som en mycket vig person, när hon var liten. Hon älskade att klättra i träd, när de hade gymnastik klängde Astrid uppe vid taket som en apa. I böckerna finns beskrivet hur Madicken klättrar upp på brygghustaket och Madicken och Mia tävlar om vem som vågar balansera på skolhusets tak.

Astrid minns sina tonår som en enda tomhet. Alla andra var kära utom Astrid, och inte tyckte hon att hon var söt heller. Men det hemska av allt var att hon inte längre kunde leka som förut. Det som kom att avsluta barndomen och tonårstiden drastiskt, var att Astrid blev med barn vid 18 års ålder. På den tiden var det skandal att få barn utan att vara gift. Och Astrid ville absolut inte gifta sig med barnets pappa. För att slippa undan allt skvaller flydde hon från sin barndomstrakt, till Stockholm. Där utbilda hon sig till sekreterare och började arbeta på kontor. Men att vara ensamstående mamma på den tiden var svårt Det gjorde att Astrid var tvungen att lämna bort sin pojke till ett fosterhem tills hon ordnat upp sitt liv.

När Astrid var 23 hade hon hittat den man hon ville gifta sig med. Han hette Sture Lindgren och var hennes chef. På våren 1931 blev Astrid Ericsson fru Astrid Lindgren. Tre år senare fick de en flicka, Karin. När Astrid var 44 år dog Sture.
Astrid jobbade i många år på Rabén och Sjögren som förlagsredaktör och kom på så sätt att jobba med barnlitteratur även från förlagssidan.

Med boken Pippi Långstrump fick Astrid sitt stora genombrott som författare…. och ja, resten är en härlig historia.

"I Vimmerby är vi extra stolta över att Astrid kommer just härifrån. Det kan ingen ta ifrån oss. Besökarna som kommer till Vimmerby är så tacksamma för vad Astrid gjort. Vi på turistbyrån får höra många lovord. De vittnar om de målande beskrivningar Astrid har givit dem som de sedan får uppleva i verkligheten - här i Vimmerby.

Vad vore Vimmerby utan Astrid? Vad vore Astrid utan Vimmerby? Tack Astrid."

Christina Thorstensson